Vad tycker du om det nya SM-formatet?
För mig verkar det som att det varit nödvändigt. Det är viktigt att de som arrangerar har förutsättningar för att genomföra arrangemanget, och nu verkar inte längre det gamla SM-formatet fungera. Men jag tycker det är viktigt att förbundet skjuter till pengar för en bra elitgrupp. Det är viktigt för hur schacket syns utåt.

Vad tycker du om SM?
SM är jätteroligt och har alltid varit under min tid som schackspelare. Lyftet av SM 1999 är något av det bästa som hänt i Sverige, det är en av få saker som gjort livet som elitspelare lättare. Den som vinner SM får nu ett litet andrum. Helt enkelt - anledningen till att jag kunde gå över till 1.e4 2007 var att jag kunde avstå från att spela i augusti det året. Hade jag inte vunnit SM hade det inte varit möjligt att göra det. Det är jätteviktigt för elitspelare med den möjligheten.

Vad tror du om SM-gruppen?
Jag vet inte hur den kommer att se ut [intervjun gjordes innan SM-gruppen var klar - A.S.], men tycker ju att man borde få spela. Emanuel är favorit, så uppfattar jag det.

Du är hemmaspelare nu. När var du senast med i LASK?
1987 tror jag, när jag drog ner på spelet. Jag hade uppehåll mellan jag var 18 och 22. Vi hade ett bra lag i LASK då: Jesper Hall, Sverre Heim, Christian Jepson, Pontus Sjödahl, Ludvig Sandström, Mats Andersson. Jag var även med i styrelsen i slutet, men bara som nödlösning. Det som görs i LASK nu är fantastiskt, det är anledningen att jag går över, jag vill bara vara med i en klubb som gör något bra.

Du är ofta kritisk mot hur det är att vara schackspelare i Sverige. Vad är fel?
Det har med schackkultur att göra. Sverige saknar en tradition som inbegriper eliten; vi ses inte som en resurs.

Men vad ska förändras?
Man måste inse att låg klubbaktivitet och lågt schackintresse inte är samma sak. Man måste nå caféspelarna för att få sponsorer och för att synas. Att bara synas på schackklubben ger oss inte möjlighet. Lösningen är naturligtvis komplex, det finns ingen enkel sak att göra, men jag tänker framförallt på tre saker. Ett: dambord i Elitserien - det är otroligt viktigt att få in så mycket kvinnor i samma sammanhang som männen och se till att svenskt schack slutar framstå som en herrklubb utåt. Två: Att förbundet sätter upp klara mål angående vad man vill uppnå med schack i Sverige. T.ex. Vilka resultat vill man få fram på juniorsidan och ett tydligare förhållande till oss som spelar på landslagsnivå; betraktas vi som professionella eller är vi en gratis resurs som man utnyttjar när man behöver den? Tre: Sveriges Schackförbund bör hyra in en professionell PR-hjälp för att skaffa sponsorer. Det sistnämnda är verkligen svårt för amatörer.

Det är alltså inte lätt att leva som schackproffs?
Jag har ett minimikrav på att överleva. När jag kan betala min hyra är jag lycklig.

Har förbundet något ansvar i att förändra förutsättningarna?
Allting som sker i Sveriges Schackförbunds regi: SM, OS, lag-EM, tränarjobb i anslutning till juniormästerskap. Om förbundet ger rimliga ersättningar och behandlar en med respekt så skapas det ett förtroende, men annars, som det är nu, så tappar man all lojalitet.

Ära i all ära, något annat behövs onekligen för att leva som schackspelare. Men du är sällan tränare.
I Sverige lönar det sig inte.

Kan det inte bero på den svenska modellen, att vi av tradition har väl fungerande ideell verksamhet?
Visst, det kan vara en baksida av en väldigt fin sak med Sverige. Det finns en väldigt demokratisk anda med föreningslivet. Det finns kommunal musikskola och så, man är inte van vid att betala för kvalitet utan väljer alltid något annat billigare alternativ.
Jag hör hela tiden folk som säger att Sverige halkar efter i schack. Ja, kanske det, men långt ifrån i proportion till vilka resurser som läggs ner på kompetent träning. Jag har t.ex. inte blivit tillfrågad att vara tränare på sju år och när jag väl blev erbjuden så var erbjudandet fullständigt oseriöst. Hur kan man då fråga varför vi inte är bättre i förhållande till världen? Frågan måste vara om vi vill vara professionella. Om svaret är nej, då får jag göra något annat någon annanstans, men jag vill gärna veta vad som gäller och inte bli placerad i en malpåse för att dammas av när lusten faller på.

Är du inte väl kritisk?
Alltså. Jag älskar schack, det finns absolut ingenting jag hellre skulle vilja göra. Men jag är ofta jätteirriterad på förutsättningarna. Jag upplever att man inte ser elitspelarna som en tillgång. Om vi inte utnyttjas till något är det i sanning meningslöst att ha oss. Det är en outnyttjad potential. Intresset för schack är inte lågt, det finns otroligt mycket människor som är intresserade av det. Jag stöter dagligen på människor som finner schack fascinerande, men som aldrig satt sin fot på en schackklubb och aldrig kommer att göra det som det ser ut nu.

Hur tycker du man ska se på schackträning?
Schack ska vara roligt. Det är den enda vettiga anledningen som jag vet till att spela schack. Som schacktränare är mitt främsta mål att få eleverna att tänka: wow, det var intressant!. I andra hand lär jag ut själva spelet och hur de kan lära sig mer själva och av varandra.

Till något annat. Du har sagt att du är en av de mest logiska schackspelare som finns. Jag uppfattade det som att du spelar drag som strategiskt bör vara rätt, men att du inte fäster lika stor uppmärksamhet på det konkreta. I TfS sa du att "det känns som om det är något jag kan träna upp".
Jag har gjort det! 2007 hade jag tränat systematiskt för att räkna bättre, jobbade med böcker, gick igenom en kombinationsmanual, räknade långa tornslutspel. Jag är mycket mer konkret nu, men sedan jag började spela e4 har det tagit all min tid och jag har blivit lite slarvig igen. Men jag har skaffat några nya böcker tills nästa gång jag går in i en sådan period igen.

Är det inte synd att öppningsförberedelserna tar bort udden ur räknandet?
Alla svenska elitspelare behöver sådana perioder av hårt arbete, man behöver den där månaden för att förbereda sig och titta på nya saker.

Jag har märkt att du alltid har väldigt bestämda åsikter i din ställningsbedömning. Det är kul att lyssna på men är det inte farligt att vara så kategorisk?
Jo, det är väl en av mina svagheter ibland men även en av mina styrkor. Jag kan förenkla lite väl mycket. Som lärare är det en styrka, speciellt om man tränar folk som har mellan 2000 och 2300. Ibland har jag fel av konkreta skäl. Men samtidigt som jag både som människa och schackspelare kan vara lite snabb, lite lynnig, så är en av mina bästa egenskaper att jag i nio fall av tio erkänner när jag haft fel. Utan den egenskapen hade jag varit odräglig, och jag är tillräckligt odräglig som det är ändå.

Att kunna erkänna misstag är nog bland det viktigaste som schackspelare. Hur ser dina konkreta planerna ut för de närmsta månaderna?
Det är e4 som gäller för mig, det blir mycket fortfarande. Det har gett väldigt mycket men jag skulle känna det som ett misslyckande att sluta nu. Jag har längtat efter att spela sicilianskt med vit i tio år, för mig är det fantastiskt. Det leder hela tiden till dynamiska balanserade ställningar med olika bondestruktur, det blir aldrig symmetriskt. Men sicilianskt har jag alltid spelat som svart, sett det från svarts sida. Det är svårt att se det från andra hållet, att se vits styrkor. Jag behöver kunna betydligt mer teori och mer förståelse i förhållande till dem som spelat det länge. Men det är något jag kommer att rätta till! Jag behöver en månad för det. Därefter hoppas jag att jag kommer att spela riktigt bra igen.

Hur motiverar du dig?
Oj, det behövs ingen motivation. Jag älskar att spela schack. För mig är motivation inte ett problem.

Du saknar aldrig ett tryggt 9-5-jobb där man inte har prestationskrav?
Det kan vara underbart med ett vanligt jobb, absolut, det finns dagar då jag önskar jag hade det. Men det har mer att göra med situationen som det innebär att vara schackspelare i Sverige.

Som schackspelare upplever man väldigt många misslyckanden.
För mig är det en del av utmaningen. Jag avskyr den amerikanska synen på att misslyckas, att vissa är förlorare och andra vinnare. Jag tycker den är innerligt motbjudande. Vi brädet tävlar jag, men vid sidan av gör jag det inte. För mig är den skillnaden fullständigt avgörande. En av de sakerna jag är bäst på är att förlora. Alltså, det är en kreativ process att leva som schackspelare och en del av den energin går åt till att tackla misslyckanden. Det är något man gör hela tiden.

Man är sin egen psykolog.
Ja, och det är en utmaning.

Hur mycket planerar du det arbete du gör?
Jag måste planera mycket, men det beror ju på vilken person man är. Om man har svårt att komma upp på morgonen behövs det mer planering, men om man har en naturlig disciplin så går det av sig själv. Innan jag var schackspelare var jag en väldigt odisciplinerad person, det är en nödvändighet för mig om jag ska få något gjort. Jag är ambitiös, jag vill vinna turneringar. Eller nej, det är viktigare att bli bättre än att vinna turneringar, att få känslan av att utvecklas.

Har du några speciella tips till andra?
Njut av de möjligheter det ger att vara schackspelare. Det finns ett väldigt stort utrymme att vara kreativ runt lärande, att göra saker på sitt eget sätt. Man måste förhålla sig till vad andra säger och ta till sig vad man tycker är bra. Jonathan Rowson brukar nämna en sak som jag verkligen kom på själv: när jag var nervös brukade jag gå ut och springa en kortare sträcka allt vad jag kunde. När man är nervös ökar hjärtrytmen och anstränger man sig mycket tar den fysiska ansträningen över. Det året jag slog igenom i Rilton gick jag ut och sprang de sista fem ronderna.

Du gör inte så längre?
Peter Heine Nielsen trampade på min fot så att skon gick sönder under Copenhagen Open 1996. Jag hade inte råd att köpa nya, så jag gick barfota resten av turneringen. Det blev mycket uppståendelse över att jag var barfota, och på nåt sätt blev det kanske min grej. Sommaren efter i Köge i Danmark spelade jag en stormästarturnering där jag slog Rozentalis och Ivan Sokolov. En dag mötte jag Lembit Oll utanför hotellet. Han kom gående mot mig, som vanligt i kostym medan jag var barfota och i shorts. Han stannade och granskade mig uppifrån och ner. Så sa han, uppenbart retoriskt: "Why are you not grandmaster?" och fortsatte: "Look at you - you have no respect for the game. If you have respect you will be grandmaster". Och det gick nog upp för mig att det kanske inte var så respektfullt mot arrangörer och så. Men det innebär ju inte att man måste ha kostym.

Jag har ett citat från TfS: "Men om man har höga ambitioner att bli en bättre schackspelare, så är det åt helvete att spela schack på Internet. (...) Men de som satsar seriöst på schack ska inte spela där, fel, fel, fel." Nu spelar du själv.
Ja, jag spelar på internet, men det är för att lära mig öppningar. Jag analyserar varje parti jag spelar. Men citatet är ett bra exempel på att jag uttrycker mig för kategoriskt. Det jag menar är att jag är mot all form av slentrian, och blixt på internet eller på klubben blir ofta det. Kvantitet ersätter kvalitet. Man skaffar sig grovhuggna schabloner om vad som fungerar i vanliga partier.

Till sist - vad heter du egentligen?
I passet står bara Tiger Hillarp, men jag trodde att jag hette Tiger Hillarp Persson när jag började spela schack vid 14. Sen tänkte jag, det är min pappa som lärt mig schack så jag kan ha hans namn inom schacket. Men det ställer till med lite krångel.