Nåja, nu kan jag väl inte påstå att jag väntat i 33 år för att få se detta hända....men det känns nästan så! LASK har varit nära flera år, men i år hade både Team Viking/Sollentuna och Rockaden starka lag. Framförallt Team Viking har ett väldigt farligt lag, vilket syntes i vår inbördes match.
Vår vinst mot Limhamn i föregående rond fick två konsekvenser: Limhamn lyckades aktivera Ferdinand Hellers, och vi hade vårt mål hårt fastspikat på elitserieguldets bräckliga yta. Dessvärre hopade sig problemen, då varken Tiger eller Jesper kunde vara med. Båda ville gärna, men för Jespers del krockade det med uppdrag i Norge, medan Tiger och Reykjavik går bra ihop. Som tur var kunde vi ställa upp med både Jan Smeets och Kaido Kulaots i den viktiga matchen på fredagen. Kaido var dock tyvärr tvungen att åka vidare till sin Finländska klubb, som tillslut lyckades ro hem bronset i Finska ligan.
I övrigt var det ett mycket svårt val för lagledaren att välja laget, men då en hel del spelare hade spelat Cappelle La Grande helgen innan valde lagledaren att matcha ett Cappelle-lag. Hela 5 spelare för LASK hade spelat Cappelle veckorna innan! Allt kändes bra för lagledaren, även om man verkligen inte ska underskatta motståndarna. Vi åkte upp i god tid till matchen, men samma dag. Det var visserligen en lång resa på grund av vägarbetet i Katrineholm, men jag har inte märkt att spelarna skulle vara extra trötta efter en skön och behaglig tågresa! Vi stötte på ett antal schackspelare under bytet i Stockholm, och kunde därmed få sällskap till Västerås. Jag själv stannade kvar på Västerås C för att vägleda Kaido. Kaido skulle ankomma ett tiotal minuter senare med Swebus, vilket han också gjorde. Väl på hotellet var det dags att checka in och förbereda sig lite.
När vi såg bordsplaceringarna i vår match mot Rockaden var det nog ingen som blev förvånad – vi hade alla räknat med att Peter Heine Nielsen skulle spela. Vi spelade egentligen på två resultat i matchen, både oavgjort och vinst var acceptabla. Först klart blev mitt eget parti mot Robert Bator, då jag bjöd remi i ett tidigt skede (livesändningen hade dessutom hängt sig såg jag, så det var ju lika bra att vi avbröt :) ). I detta skedet var lagledaren mycket nöjd, då han tyckte Hans och Nils stod bra, och att Mladen hade en väldigt intressant angreppsställning. Axel tog sedan snart remi, efter en bra kämpainsats som svart. Man kan nog med lätthet lova att Axel var den bäst förbereda spelaren inför elitseriens nionde rond. För att inte Axel ska tycka det är pinsamt tänker jag inte nämna hur mycket han förberedde sig, men det handlar om väldigt många timmar. Dock vände det ganska snabbt, och lagledaren blev mer och mer rädd. Visserligen såg det ut som att Jan Smeets borde kunna hålla remi mot Peter Heine, men Hans hade tyvärr missat en taktisk finess och skulle förlora en kvalitet. Om det är någon jag vill ska behöva kämpa i en ställning med en kvalitet mindre är det just Hans, men det var en klen tröst just då. Nils stod inte särskilt bra, men mot Lasse Karlsson kan man alltid hoppas på något i tidsnöden. Kaido hade inte lyckats upprepa sitt fina parti mot Stellan Brynell, utan hade en jämn ställning. Mladens ställning började se sämre och sämre ut, medan Jasmin hade en helt oklar ställning. Att sätta Jasmin som svart är egentligen en väldigt tacksam möjlighet för lagledaren, då man vet att det väldigt ofta blir en springare för Jasmin mot en löpare för vit. Det brukar alltid bli vinstchanser för svart. Om man summerade poängen i detta läget fick man en förlust och resten remier. Förlust alltså. Skulle det sluta såhär? Eller nja, förlust var inte slutet, då vi sedan ”bara” behövde vinna de två som var kvar med hyfsade siffror. Men eftersom vi sett Vikings lag ville vi inte detta. Det var nu eller aldrig.
Så småningom tog Jan Smeets remi, och Nils vann ett torn mot Lasse i tidsnöden. Möjligen var det bra för Nils ändå, men det kändes bra med ett extratorn! sedan tog även Kaido remi. I det läget såg det rätt mörkt ut, då Hans fortfarande stod på förlust och Mladen var en bonde under i en passiv ställning. Vårt hopp stod till Jasmin. I en i mitt tycke ganska oklar ställning lyckades Jasmin få in det läckra Dh3! med spel mot vits kung. Efter en väldigt nervös tid då lagledaren hade svårt att stå still kunde Jasmin briljera flera gånger och avsluta med en snygg kombination. Detta var fantastiskt för LASKs del, och Jasmin kunde med rätta jubla över sitt spel! Mladen kunde tyvärr inte hålla remi, utan förlorade efter att ha kämpat bra. I det läget hade vi alltså 4 poäng, och en halva från Hans sida skulle innebära att vi vann matchen. Efter att ha kämpat fantastiskt lyckades Hans hålla remi, och hade till och med vissa vinstchanser på slutet (åtminstone trodde lagledare detta, då motståndaren Thomas Engqvist hade väldigt lite tid kvar). Lyckan var total, och det gick knappt att ens tänka tanken: En vinst mot Upsala räcker för att vinna hela elitserien! För första gången på 33 år.
Lagledaren hade i flera veckor oroat sig över hur Kaido skulle komma till Arlanda på lördag morgon – nödlösningen vore taxi, men det löste sig på ett bra sätt. Lagledaren lyckades låna en bil av Tapio Tikkanen (Tack!) och fick sedan gå upp klockan 05:45 på lördagen. Med bara 5 timmar sömn och en lång resa i en främmande del av Sverige, i en främmande bil och utan en riktig GPS (det fanns dock en i handskfacket upptäckte jag senare!) eller kartbok hade det säkert kunnat bli en jobbig resa, men efter att ha tagit ett stort steg mot att vinna Elitserien var alla tecken på trötthet borta. Dessutom var det skyltat hela vägen, så i slutändan var det enda jobbiga att solen lyste rakt genom framrutan hela färden. Nåja, med min mobil och skyltar till hjälp hittade vi bra och jag kunde vara tillbaka drygt 3 timmar senare. Lagom till frukosten. Jag hade kvällen innan tagit ut laget, men hade inte bestämt om det var jag eller Mladen som skulle spela på bord 8. Visserligen kan man tycka att jag borde tagit ut laget tidigare, och i normala fall skulle jag gjort det, men veckorna innan har det hela bara handlat om en sak: Att slå Rockaden. Efter att ha ätit frukost och vilat mig lite bestämde jag att jag ville spela. Det visade sig kanske vara fel beslut, då jag kom väldigt dåligt direkt! Nu tror jag inte att det hade med eventuell trötthet att göra, men man är ju knappast en superhjälte. I ett skede i matchen var jag väldigt oroad, men samtidigt har jag varit oroad många gånger tidigare! Tillslut ramlade poängen in, och LASK vann med klara 6,5-1,5! I detta läge var lyckan total, och egentligen kunde sagan slutat där. SM-Guld! Vi gick ut och åt på en Grekisk restaurang, och fick bland annat höra om hur holländarna skapar sina såp-operor: De låser in folk i ett hus och säger att vinnaren får 1 miljon euro samt huset. TV-tittarna kunde beskåda hur deltagarna gjorde diverse mindre lämpliga saker för att irritera sina medmänniskor. Och ja, de flesta kan nog tänka sig hur det skulle vara när det hela går ut på att reta andra. Efter 1,5 år blev det dock röstning bland de 5 som var kvar. En schackspelare vann.
På söndagen skulle vi möta Team Viking, och vi visste alla att det skulle bli en tuff match. Jasmin mådde tyvärr dåligt, och hade fått kämpa mot diverse besvär under fredagen och lördagen. Även om det fanns spelare som väldigt gärna ville att Jasmin skulle spela, kände jag som lagledare att jag inte kunde tvinga matchhjälten från Rockaden-matchen att spela när vi har med oss reserver som vill. Min målsättning som lagledare har hela säsongen varit att vinna SM-guld, och inget annat. Inte att vinna alla ronder, inte att krossa motståndarna, utan att vinna serien. När den målsättningen var uppnådd var jag nöjd, även om jag givetvis ville vinna mot Viking! Tyvärr blev vi tidigt lite pressade på våra svartbord, och tillslut förlorade vi borden 4,6,8 (på bord 2 hade vi Jan Smeets – så där var ingen av oss oroliga). Mitt eget parti finns väl kommenterat på Lars Grahns utmärkta blogg ”inte bara schack”, så där behövs knappast sägas något mer. Jag och Jasmin fick se vår danska klubb, K41, (som Silas spelat ett antal år för) förlora guldet med en halv partipoäng för andra året i rad. En fantastisk insats av K41 som saknade deras bord 1 och 2 (mig och Jasmin).
Hemresan bestod av fördröjningar (både planerade och oförutsedda), ersättningsbussar, panik på McDonalds (mycket mat var slut och det tog 20min att tillverka våra hamburgare) och mörker. Men vad gör det när man vunnit SM-guld?
Jag vill tacka alla som spelat för LASKs elitserielag i år: Jan Smeets, Kaido Kulaots, Nils Grandelius, Hans Tikkanen, Tiger Hillarp Persson, Axel Smith, Jesper Hall, Jasmin Bejtovic, Silas Lund, Mladen Gajic, Drazen Dragicevic och Linus Olsson. Jag hade inte kunnat önska mig ett bättre lag. Alla har ställt upp när de kunnat, kämpat hårt, spelat svart utan att klaga och varit allmänt glada! Fantastisk insats av alla, och jag hoppas att LASK kommer att kunna ställa upp med samma lag även nästa år. Eller förresten, det hoppas jag inte alls. Jag hoppas givetvis att både Fredrik Hansson och Ellinor Frisk gör stora framsteg! (vilket vi redan såg prov på i Cappelle). Även andra spelare kan säkert vara tänkbara!
Sedan vill jag tacka alla som följt vår framgång, läst bloggen, besökt klubblokalen, ställt upp i styrelsen, som tränare, spelat för LASK, varit lagledare för andra lag, alla som skänkt LASK en varm tanke. Alla som velat att vi skulle vinna. Tack.
Det kommer att bli någon typ av fest! Datum är ännu inte bestämt, men jag meddelar så fort jag vet mer! (Bilden tagen av Niklas Sidmar)
