Så har då Elitseriepremiären avverkats med ett sedvanligt 3-ronderssammandrag. Den här gången var det i den västgötska metropolen Skara som premiären gick av stapeln, en stad mest känd för sin domkyrka, för Bert Karlsson och hans sommarland och för sitt utmärkta schacklag, stadens enda idrottsliga elitlag.

Att döma av de lag som deltog verkar standarden i årets Elitserie ha sjunkit som en sten sedan förra året. Det fanns bara tre utländska spelare på plats, nämligen Skaras båda norska stormästare Gausel och Djurhuus samt Åstorps Harry Dalsö, f.d. dansk förbundskapten men med en tämligen blygsam rejting (ca 2000).

Avsaknaden av proffs skylls lämpligen på bingolottodöden, men förklaringarna till varför så många svenska elitspelare saknades kan man bara spekulera om. Konstateras kan dock att Limhamns SK - mina förhandsfavoriter till seriesegern - kom med ett B-lag, att Farsta SK kom med ett C-lag (17 återbud enligt uppgift!) samt att även Wasa SK, Åstorps SS och SK Rockaden kom med lag som var betydligt svagare än vad de teoretiskt sett hade kunnat ställa på benen.

Apropå nykomlingarna Åstorp och Wasa så imponerade de verkligen inte, det lär bli respass direkt för dessa klubbar om de inte lyckas skrapa ihop bättre lag i fortsättningen. Imponerade gjorde däremot tredje nykomlingen Eksjö/Aneby-alliansen, som genom en mycket fin insats vann mot både Wasa SK och Södra/SASS, det senare efter en enormt spännande matchavslutning där Håkan Thörnert vände en förlustställning till seger mot Johan Furhoff.

LASK hade på pappret ett mycket tufft program, matcher mot Rockaden, Sollentuna och Wasa, tre lag som i princip fördelat SM-tecknen mellan sig de senaste 15 åren. Matchpoäng mot Rockaden och Sollentuna såg vi som en bonus, men Wasamatchen var en måste-vinna-match. Och det var också så det slutade: förluster mot Rockaden och Sollentuna och seger mot Wasa.

SK Rockadens laguppställning ingav vissa förhoppningar inför första rondens möte - på bord 7-8 fanns spelare som definitivt inte hade ingått i våra förberedelser, och lagets snittrejting låg ungefär 100 poäng lägre än förväntat (fast fortfarande 100 poäng högre än vårt eget). Det kändes direkt som att mötena på toppborden, Jesper Hall mot Jonas Barkhagen och Linus Olsson mot Lars Karlsson, skulle komma att avgöra matchen. Samma möten slutade förra året 1-1 sedan Hall slagit Barkhagen och Olsson förlorat mot Karlsson. I år blev det dessvärre 0-2 sedan Jesper blivit totalt överspelad som vit, och Linus förlorat efter en tidsnödsduell där Karlsson bara med ett nödrop klarade tidskontrollen. Bord 3-8 slutade 3-3: Hans Tikkanen i god form slog Robert Bator förhållandevis enkelt; Christer Niklasson i lika god form tryckte på mot Rickard Wessman men fick till sist nöja sig med remi; Sebastian Nilsson pressade Thomas Engqvist som dock aldrig var i förlustfara; Daniel Semcesen utjämnade som svart och grep sedan initiativet mot Erik Hedman, men gick därefter i en fälla och förlorade; för egen del fick jag tidigt fördel mot Victor Vilchez och vann därefter enkelt efter ett desperat men felaktigt pjäsoffer från Vilchez sida; på sistabordet förlorade Axel Smith sin Elitseriedebut mot Anders Livner efter ett hårt parti. Slutresultatet 3-5 alltså, hedersamma siffror måhända, men vi var betydligt närmre en matchseger i förra årets Rockadenmatch.

Mot förväntade topplaget Sollentuna hade vi revansch att fordra sedan förra året, då vi förlorade en jämn match som vi borde ha vunnit. Båda lagen ställde upp med nästan samma lag som i förra årets match. Matchen blev hårdkämpad. Både Jesper Hall och Christer Niklasson fick in sina preppar mot Evgenij Agrest respektive Emanuel Berg. Partiet mellan Niklasson och Berg framstod som särskilt intressant, eftersom den förre länge fungerat som tränare åt den senare. Det blev ett mycket tufft parti där Christer inledningsvis stod bättre, men sedan inkorrekt offrade kvalitet. Christer fick dock lite kompensation för kvaliteten, och efter ett långt mitt- och slutspel slutade det hela till sist med dragupprepning i en oklar ställning där Christer hade två förbundna fribönder för kvaliteten. Partiet mellan Hall och Agrest slutade remi genom evig schack strax innan tidskontrollen. Flertalet partier i matchen var jämna uppgörelser: Miralem Dzevlan mot Hans Tikkanen slutade remi genom dragupprepning sedan Hans lyckats rycka åt sig initiativet i en från början något sämre ställning; Linus Olsson fick spela exakt för att hålla balansen som vit mot Johan Eriksson, men slutspelet efter 25 drag var helt utjämnat; undertecknad kom passivt mot Luis Couso och gick strax efter tidskontrollen i en fälla, vilket resulterade i materiellt underläge (två torn, löpare och fem bönder mot dam, torn och sex bönder). Jag lyckades dock bygga ett fort, och när Couso pressade på lite för hårt kunde jag sånär ha vunnit partiet. Det slutade istället remi genom dragupprepning. På sjätte bordet blev Axel Smith effektivt nedpressad av Bosse Lindberg i ett tidigt uppkommet slutspel som bara var en aning sämre. Även sjunde bord blev en förlust för de våra, sedan Sebastian Nilsson blivit totalt mosad av Jonas Eriksson. "Sebastian gillar att angripa och kan mycket teori", sa Eriksson efter partiet. "Alltså bestämde jag mig för att själv angripa i en oteoretisk öppning." En lyckad strategi, visade det sig. På sistabordet spelade Daniel Semcesen lite krokigt s
kungsindiskt angrepp, och ställt inför ett remianbud i en sämre ställning såg han ingen annan utväg än att acceptera. Slutresultatet 3-5 var rättvist och speglade tämligen väl matchförloppet. Det var Sollentunas bredd som avgjorde, inte deras topp.

Matchen mot Wasa SK kände vi oss tvungna att vinna. Wasa hade betydligt lägre medelrejting, och vi antog på förhand att vår styrka på de lägre borden skulle fälla avgörandet. Halvägs in i matchen såg det jämn ut, men sedan förmådde inte Wasaiterna stå emot vår tyngd, utan dukade under på bord efter bord. Jesper Hall mot Patrik Lyrberg slutade remi i en spännande mittspelsställning som de gärna hade fått spela ut av rent schackestetiska skäl (matchstrategiskt var lagledaren dock mycket nöjd med remi); Christer Niklasson spelade återigen utmärkt, den här gången mot Oskar von Bahr, och vann ett långt slutspel efter att ha demonstrerat fin teknik; Linus Olsson pressade ner Göran Åhström i en katalansk öppning, och vann säkert strax innan tidskontrollen. Hans Tikkanen avslutade ett mycket lyckat sammandrag genom att i en sämre ställning lura Teodor Hellborg i en fälla och vinna pjäs; Peter Collett och undertecknad spelade en händelsefattig snabbremi; Daniel Semcesen spelade krokigt i öppningen mot Ralph Halleröd, som dock inte lyckade skaffa sig någon bestående fördel. I slutspelet spelade Daniel däremot utmärkt och vann lätt en ställning som från början såg jämn ut; Jens Riis spelade sin älskade Londonuppställning mot Lars Hedlund, kom tidigt mycket bra och vann enkelt; Slutligen spelade Sebastian Nilsson sin motståndare Ragnar Nyström av brädet i en från början ganska jämn Tarraschdamgambit, där Sebastian (svart) hade isolerad d-bonde. Slutresultatet 7-1 var bättre än väntat men inte orättvist. Vi var det klart bättre laget.

Andra godbitar från sammandraget:

* Sverigeettan Evgenij Agrest i urusel OS-form fick bara en halv poäng på tre partier efter förluster mot två obetitlade spelare (Eksjös Per Vernersson och Åstorps Pontus Sjödahl) och remi mot vår egen Jesper Hall.
* Stefan Ivarsson, Åstorps SS, rejting 2280, tog på bord 2 tre säkra remier mot IM Dan Cramling, GM Lasse Karlsson och GM Emanuel Berg
* Limhamn lyckades, trots sin B-laguppställning, ändå vinna samtliga tre matcherna. Spelare som Anders Nylén (3/3!) och Conny Holst är ganska hårda snubbar...
* Förmodade topplaget Skara fick stryk av Södra/SASS, som i sin tur förlorade mot nykomlingarna Eksjö.
Björn Johnson