En mycket viktig matchseger

Matchen mot SK Kamraterna kändes på förhand som en måste-vinna-match. Med en seger i den matchen kunde vi känna oss relativt säkra inför seriens avslutning, sju matchpoäng brukar nämligen räcka för nytt kontrakt. Förlust eller oavgjort riskerade dock att göra de fem återstående matcherna - mot starka lag som Limhamn och Rockaden, och i slutspelet mot toppade mellanlag som Södra SASS och Farsta - onödigt spännande. Med tanke på utgångsläget hade lagledaren trummat ihop hart när starkast möjliga LASK-lag, med en formtoppad Leif Erlend Johannessen - dagen innan ensam segrare i Excelsior cup i Göteborg - på förstabordet. Vi kände oss taggade och förväntansfulla.

Själva matchen blev stenhård. Kamraterna ställde upp med ett starkt och jämnt lag, och glöden var det definitivt inget fel på (Kamraterna kämpade också för sin överlevnad i serien, och dessutom ur ett betydligt sämre utgångsläge än LASK). Efter ett par timmars spel såg det dock mycket lovande ut för hemmalaget. Daniels motståndare Tom Borvander hade felaktigt offrat pjäs som svart i en kungsgambit, och Hans och lagledaren själv stod bra mot Anton Åberg respektive Anders Wengholm. Även Boris ställning var lovande, som vit pressade han Matti Svenn i en sicilianare. På förstabordet hade Leif utjämnat lätt som svart mot Gösta Svenn, medan Christer på tredje hade tagit en tidig remi i en utjämnad ställning mot Ingvar Andréasson. Även Linus parti mot Lars Madebrink verkade gå mot remi. Enda orosmolnet var Jespers parti mot Bengt Svensson på andrabordet. Jesper hade missbedömt en taktisk vändning som vit i en Grand Prix-sicilianare, och kommit bonde under. Han såg dock ut att ha viss kompensation, i form av en framskjuten (men svag) fribonde och komplikationer.

Mot första tidsnöden tog dock matchen en oroande vändning; Linus parti hade programenligt slutat fredligt, men Hans hade förlorat sedan Åberg lyckats vederlägga ett tveksamt pjäsoffer från Hans sida. Lagledarens själv hade efter en bra start hamnat i en nedåtgående trend, och efter att ha missat två goda möjligheter i mittspelet hamnat i en pressad och något sämre ställning. I tidsnöden satte jag dessutom enkelt bort ett helt torn, och så var det partiet definitivt förstört. Daniel hade vunnit sitt parti, så ställningen efter fyra timmar var 3-2 till bortalaget!

De tre återstående partierna var långtifrån klara. Jespers parti såg visserligen ut att ha vänt, men vi som bara kunde se på kände oss inte säkra på slutresultatet (Jesper såg dock nöjd ut). Leif, som i tidsnöden hade trott på seger, såg i gengäld pressad ut, sedan hans motståndare mot alla odds både lyckats klara dragserien och ställningen. Med ett vältajmat bondeoffer forcerade dock Leif remi i början av sjätte timmen, samtidigt som Jesper vann sitt parti. 3,5-3,5 och matchavgörandet låg i Boris händer.

Boris hade bonde över i ett slutspel med damer, var sitt torn och springare för Boris mot löpare för motståndaren. Boris merbonde var dock inte mycket att skryta med, den var efterbliven och svag, och hans kungsställning var osäker. Kamraternas lagledare Anton Åberg frestade med ett 4-4-bud, men Boris ville spela. Med starka drag lyckades Boris byta av tornen och därefter vinna ännu en bonde, men efter det missade han ett direkt avgörande damskenoffer (följt av springargaffel) och motståndaren kunde avveckla till ett damslutspel med två bönder för Boris och en egen. Med varsin minut på klockan schackade kamratenspelaren runt Boris kung i nedre högra hörnet, och remin såg ut att vara given. Precis när lagledaren hade givit hoppet förlorat och börjat förlika sig med ett oavgjort resultat kom dock en felaktig schack, och Boris framtvingade dambyte! Bondeslutspelet var därefter lättvunnet och motståndaren gav upp direkt. En mycket viktig match var vunnen, och det med minsta möjliga marginal!

Björn Johnson
lagledare