Namn: Johan Sigeman, född 30 september 1957 i Uppsala, men sedan länge bosatt i Lund. Arbetar som advokat med kontor i Malmö.
Klubbar: Numera LASK (tidigare Upsala ASS och Malmö SS)
När började du spela schack? Jag började på högstadiet och det var min klassföreståndare på Eriksbergsskolan, Ulf Norevall, som lärde mig inom ramen för något som på den tiden kallades ”fritt valt arbete”. Man hade två timmar i veckan. Jag hade först maskinskrivning (!) och sedan foto innan jag hittade rätt. Jag hade turen att gå på en skola där det flera av Uppsalas starkaste juniorer också fanns (Thomas Marttala, Erik Diderholm, Henrik Arfwedson, Einar Ljungström och Hans Wikström för att nämna några). Vi vann olika skoltävlingar tillsammans, spelade tusentals blixtar och improviserade matcher (även i korrschack!) och sedan började vi gå ner på klubben (Upsala ASS) och spela. På den tiden (runt 1972 och VM-matchen i Reykjavik) rådde lite av schackfeber och jag minns att uppsalamästerskapet brukade spelas i en rad grupper: UM-gruppen, klass M (ofta två parallella grupper om tolv spelare), klass I, II och III samt juniorklassen. Vi måste ha varit uppemot 120 spelare varje vecka.

Stora salen på Folkets Hus var fullproppad på tisdagskvällarna och man fick tillgripa ett av de intilliggande rummen för att kunna få plats med alla. Rökning var tillåten på den tiden och mot slutet av kvällen låg dimman så tät att Gustaf II Adolf hade känt sig hemma. I foajén vid ingången satt alltid originalet Bylund med sitt långa vita hår och utmanade den som ville på fria partier utan klocka. Bylund, som var i sjuttioårsåldern, hade varit en ganska stark spelare (i Wasa) och han hade för vana att röka Bellmans Siesta samtidigt som han kommenterade parterna högt för sig själv. Uppsala hade många starka spelare på den tiden och två föreningar med elitlag, Upsala ASS och Akademiska. Det var kort sagt en härlig schackmiljö att växa upp i. Man kunde också spela blixt på V-Dala nation på onsdagarna minns jag. Det var extra lockande för en gymnasist eftersom man efter blixten kunde smyga in på nationens andra evenemang, inklusive besök i baren (något som man som icke-student egentligen inte fick).

Vilket är ditt mest minnesvärda parti? Jag minns när jag vann mot Ralf Åkesson i Malmö Open 1981 (då han var regerande europamästare för juniorer). Vinsten var naturligtvis helt oförtjänt men sådana detaljer har man ju en tendens att glömma.
Ditt bästa parti? Jag har inte spelat några särskilt bra partier.
Vilket är ditt värsta förlustparti? Det har blivit ganska många genom åren, men ett av dem som jag fortfarande minns med en rysning är mitt parti i första ronden i uppsalamästerskapet för juniorer i januari 1972 (min första riktiga klubbtävling) då jag i stället för att sätta matt i två drag åkte på en plaskmatt mot Bo Thunholm. Den smällen skickade ner mitt självförtroende i källaren. Ibland undrar jag om det någonsin har hittat upp i ljuset igen. Jag letade nyligen upp det gamla partiprotokollet och i rent terapisyfte visar jag här upp eländet för första gången på drygt 40 år. Håll tillgodo!
Vilket parti har du mest inspirerats av? På mitt första SM (Bollnäs 1973) stod jag vid ringside och följde slutet av partiet Börje Jansson-Axel Ornstein. Axel offrade först kvalitet och sedan damen och vann. Jag tyckte att det var rena magin och förstod då att schack kan vara förbryllande och förtrollande.
Vilka är de tre bästa schackböckerna du läst? Den första schackbok som gjorde ett starkt och avgörande intryck på mig måste ha varit Vägen till mästerskap i schack av den sovjetiske stormästaren Alexander Kotov. Jag köpte den som relativ nybörjare på Lundequistska Bokhandeln i Uppsala och bokens svårighetsnivå låg löjligt högt över min dåvarande (och kanske också nuvarande) spelstyrka. Men det viktiga var att den visade på hur oerhört komplicerat och fascinerande schack kan vara. Denna bok tror jag var mer eller mindre avgörande för att jag fortsatte med schack. En annan bok som jag, betydligt senare, läste flera gånger är David Bronsteins klassiska bok om Zürich 1953. Jag gillar också Jan Timmans böcker och på SM i Luleå 1980, där jag välförtjänt åkte ur mästarklassen, köpte jag hans Het groot analyseboek 1979) som gav ny inspiration. Dvoretskijs böcker är ju ganska krävande men om man jobbar systematiskt med dem kan man nog inte undvika att bli bättre. På den underhållande sidan måste man bara nämna Jan Hein Donners The King! Det finns otroligt många bra böcker men det går inte att nämna alla.

Vilka är dina minnen från 23 Sigemanturneringar? Jag vill minnas att det deltog 90 olika spelare från 29 länder! Att jag har fått vara med som sponsor och bidra till Sigemanturneringen (1993-2014) känns fantastiskt roligt och har gett en massa positiva minnen. Att på nära håll få följa och träffa alla dessa starka personligheter och nya och gamla hjältar har varit väldigt trevligt. Förutom alla de bästa svenskarna märks ju till exempel Magnus Carlsen, Smyslov, Spasskij, Judit Polgar, Korchnoi, Timman, Portisch, Beljavskij, Caruana, Leko, Nakamura, Gelfand, Radjabov, Giri, Short, Ivanchuk, Wesley So, Shirov, Chao Li, Rapport, Hammer och Fressinet. Det mesta har ju varit Johan Berntsens och Limhamns SK:s förtjänst, men att kunna vara med på ett hörn och ge de svenska elitspelarna chansen att tävla på hemmaplan i drygt 20 år var verkligen kul.

Vad är det bästa med att spela schack? Jag håller för det första med Carla som svarade att det är att man får så många vänner inom schacket. Det stämmer verkligen. Dessutom har schack kraften att fascinera och uppsluka en med sin outtömlighet. När man väl har blivit schackspelare ”på riktigt” blir man aldrig riktigt fri igen, på gott och ont, eller hur?

Tack Johan Sigeman för att få ha förmånen att ta del av din schackvärld!
Calle Erlandsson

Tidigare intervjuer:
GM Jacob Aagaard    GM Jonny Hector    Carl Fredrik Johansson    GM Stellan Brynell    GM Jens Kristiansen   
GM Pia Cramling